Spännande utmaning

Elin
8 oktober, 2017
trail 4
Här är jag sekunderna innan start.

I går genomförde jag mitt livs första terränglopp i mörker när jag sprang Mud Creek night trail i Luleå. 11.5 kilometer efter en rolig teknisk bana med pannlampa. Galet roligt men tufft. Jag är jättenöjd med mitt resultat. Känslan var bra genom loppet. Fokus var a och o. Både när det gällde var man satte fötterna men även fokus på att köra sitt eget race. Att hålla sitt tempo och inte lockas att dra på när man blev omsprungen. En stor del av startfältet var elitidrottare. Tufft motstånd. Så jag la ganska snabbt in målet att genomföra loppet utifrån mina förutsättningar utan att dräpa mig.

Lyckades!

Loppet avslutades med att vi fick springa inte bara en utan två gånger uppför Ormbergsbacken. Jäklar så stumma ben det var i slutet..

trail 1
Så här nöjd var jag och Fredrik efter målgång. Vår hejarklack i bakgrunden hjälpte oss peppande uppför sista backen.

Insatsen har så klart satt sina spår i kroppen. Värken är skyhög. Hoppas kunna plana ner värktoppen.

~~~~~~

Vi tog en promenad runt Gültzaudden innan vi åkte hem. Ove fick dessutom lite stadgeträning vid kyrkan. :-)

trail 2

trail 3

 

Prestation

Elin
20 september, 2017

Jag har alltid gillat att träna och röra på mig. Det har dessutom ända sedan jag fick nackskadan varit ett måste för att jag ska orka med. Ingen träning = så mycket mer värk och sämre välmående. Viktigt att röra på sig och stärka musklerna.

Det senaste året har jag verkligen börjat känna av den där riktiga träningsglädjen. Att längta och känna ett behov av at få träna och röra på mig. Jag har vågat utmana mig själv på olika saker som jag klarat av. Ska tilläggas att de inte har varit smärtfria om någon tror det. Men känslan efteråt är grym.

Jag är i grunden en prestationsmänniska på många sätt. Vill alltid prestera. Det har varit så hela livet. Men samtidigt så har jag också lärt mig att lägga undan prestationen och fokusera på annat. Att uppleva och genomföra. Försöka strunta i andra och inte mäta tid. Att göra det bästa utifrån sina egna förutsättningar.

Förr hade jag väldigt mycket prestationsångest. Kanske har jag det i viss mån även i dag. Men jag tycker att jag har fått en annan förståelse, inställning till prestation. Jag älskar att sätta upp mål och träna för något. Jag älskar att tävla. Det gör jag ständigt – mot mig själv. Försöker bli bättre. Men jag kan också lägga det åt sidan och köra exempelvis ett löppass där jag struntar i att få bästa kilometertid. Där jag istället satsar på att uppleva. Att ha kul. Vissa gånger är det inte helt lätt att strunta i siffror och resultat.

Självklart stärks man av fina resultat. När man sätter personbästa, hamnar högt i resultatlistor, spöar sig själv tidsmässigt. Men det är inte alltid att det är det viktigaste. En balans mellan prestation och upplevelse i sin träning är det bästa tycker jag.

I sommar har jag verkligen fastnat för terränglöpning, trail. Att springa i terräng, gärna på lerig och stenig stig eller fritt i skogen bland mossa och i blåbärsris, är både roligt och utmanade. En stor utmaning i somras var när jag sprang fjälloppet i mina hemmafjäll. Vilken häftig känsla att faktiskt klara av den distansen och bitvis tuffa banan. Man blir stärkt av det.

Jag har redan börjat sätta upp mål och planer för nästa år. Under kommande år ska jag försöka att bli bättre på att klara branta backar. Det spelar ingen roll om jag springer eller åker skidor. Uppförsbackar är min svaghet. Där känner jag verkligen av mina problem. Bröstet drar ihop sig, jag börjar andas högt upp som bland leder till hyperventilation vilket leder till att jag tappar teknik och det skiter sig. Så det kommer att bli mycket fokus på backträning kommande året… :-) Det är nästan så att jag redan nu längtar efter att få ge mig ut på första skatepasset med skidorna..