Äntligen är en av årets bästa årstider här. Hösten. <3 Älskar verkligen den här årstiden som har så många fördelar. Jakten startar och man får återigen ge sig ut i marken med sina fyrbenta vänner. Att få se dom göra det som dom tycker är det allra bästa i livet är magiskt. Att dessutom få arbeta tillsammans vid fågelarbeten är riktigt roligt och skulle man få möjlighet att fälla fågel så är det bara bonus.
Hösten är också den tid på året då naturen ändrar skepnad och bjuder på en färgexplosion. Luften blir så mycket klarare och fräschare. Kvällarna blir allt mörkare och man får tända levande ljus. Raggsockar, långkalsonger och varma fleecetröjor åker på när ledigheten infinner sig. Magiskt!
~~~
Förra helgen intog jag för tredje året startlinjen vid fjällsjön Guijaure för att springa det 17,5 km långa loppet Arctic circle race som är ett av mina favoritlopp. Dels för att det är i mina hemmafjäll men även för att det är ett lite annorlunda lopp där man som deltagare flyger ut till startlinjen med helikopter och sedan springer tillbaka. (Några väljer att gå upp dagen före och sova på fjället).
Den här sommaren har jag verkligen känt mig i bra form. Har gjort rejäla framsteg i löpningen och känt mig stark. Jag är i grunden ingen snabblöpare. Men kan gneta på ganska länge och mitt tjocka pannben tar mig ofta ganska långt. I år hade jag satt upp målet att prestera bättre än föregående år i ACR. Träningen de sista veckorna blev dock lite stukade i och med att jag hade ganska körigt på jobbet. Men några pass fick jag till och det kändes bra. Dessvärre började min fotled att krångla cirka 1,5 veckor innan loppet. Jag valde att totalvila tiden fram till loppet.
Något som får avgöra hur jag tar mig an loppet.
Jag, som gillar att ha kontroll, ställde mig alltså på startlinjen med en tejpad fot utan att veta om den skulle hålla. Kändes inte helt bekvämt. Jag fick även jobba hårt på mota bort tävlingsjävulen i mig. Personen som ofta vill prestera och som på ett sätt hatar att bli jämförd med andra. Jag kommer tillbaka till det lite senare..
Tillbaka till loppet. När startskottet gick var mitt fokus att försöka ta det lugnt. Känna efter hur foten kändes och sedan följa planen att ta det utifrån det. Försöka att lägga prestationen åt sidan. Jag kände ganska snabbt att foten fortfarande gjorde ont. Inte överjävligt ont, men den ömmade och jag fokuserade på att inte trampa snett bland stenar och lera. Efter några km hade jag kommit in i rytmen och jobbade på. Höll medvetet igen och släppte inte på det jag hade. Kände mig pigg mentalt och hungrig på att prestera. Men förnuftet vann och jag försökte tänka långsiktigt. En eventuellt förvärrad skadad som riskerade att hota höstens skogs- och fjällturer var liksom inte värt det..
I utförslöporna var det som om jag flög fram. Allt kändes lätt. Där fick jag verkligen bromsa mig själv. Väl över mållinjen kände jag först frustration och missnöje. Jag var inte sopslut. Foten kändes ändå ganska okej. Ond, men okej. Jag hade ju kunnat ge ännu mer. Kunnat gå för att prestera.
När jag sedan ser min tid så upptäcker jag att jag har förbättrat min tid från föregående år. Så det blev ju ändå bättre än vad jag hade trott – trots att jag höll igen. Ett fint kvitto för en själv att formen ändå är ganska så god.
Tillbaka till att prestera och bli jämförd och jämföra sig med andra. Jag är som sagt var en tävlingsmänniska. Älskar utmaningar, älskar att prestera. Jag rycks ofta med och försöker hålla samma tempo som andra som ligger steget före mig. Jag ogillar att förlora.
Jag har kämpat genom åren mot min prestationsångest som dyker upp i vissa tävlingssammanhang. Men på senare år har jag lärt mig att lägga prestationsjävulen åt sidan och faktiskt njuta av nuet. Se vissa lopp som rena äventyr och upplevelser. Tillåta mig själv att blicka framåt och ta in det jag ser, njuta och inte bara stirra mig blind på mål och resultat. Och det är så jäkla skönt emellanåt att göra det. Men visst ska jag erkänna att känslan att vinna över mig själv – som ofta är mitt mål, att alltid bli bättre – det är gode gött!
Det händer ofta att jag får höra ”Men var du inte snabbare än hen som knappt har tränat?”, ”Va, lät du hen vinna över dig”, ”Nog trodde jag att du som tränar så mycket skulle få bättre resultat” och så vidare. Frågor som kanske sägs med glimten i ögat och skämtsamt menat men som lik förbannat gör ont på ett vis. Nej! Jag är ingen snabblöpare och ja, det finns gott om människor som jag tävlar mot som är både snabbare och bättre än vad jag är. Oavsett om det är i löpspåret eller i skidspåret. Jag försöker att inte gå i försvar, men lik förbaskat halkar man dit och gör det. Gaahhh! Nåja, huvudsaken är att man själv är nöjd och gör det som känns bäst för en själv. Vare sig det gäller att ta sig an utmaningar för att prestera eller för att njuta och se dom som äventyr.