Fjällvandra med barn

Snart har två semesterveckor passerat.

Vi tar dagen som den kommer, den mesta tiden av semestern blir nog att vara i stugan.

I söndags styrde dock jag och Arvid kosan upp mot fjällen för några dagars bara vara och för att genomföra en kortare fjällvandring med tältning. Måndag eftermiddag packade vi ryggsäckarna och begav oss upp på fjället. Det var riktigt varmt och kvavt ute, men junior (som är van att hänga med på jakt sedan han var 3 månader –  knallade på utan större problem).

36578842_10155717488547151_1350512346937688064_n

När tältet var uppsatt utforskade vi närområdet. Tittade på fina stenar och surrade om allt mellan himmel och jord. Riktigt mysigt. Senare på kvällen blev det bad i den lilla tjärnen. <3

36527057_10155717488522151_8189950893383221248_n

36611126_10155717488552151_9078371875062546432_n

 

36539730_10155717489557151_7310111080267644928_n

 

Som vanligt sover jag inte bra i tält. Vaknar sjuttielva gånger, fryser och så vidare. Men det är samtidigt mysigt. Ligga och lyssna på naturen. Höra fåglarna, myggorna och så vidare.

Rekommenderar varmt att göra en fjällvandring med barn!

Vilken rolig säsongsavslutning!

Ove och Johan

Vilken rolig avslutning det blev på vårsäsongen när vi fick ett andrapris i unghundsklass på Oves första jaktprovsstart. Så kul! Jag hade inga förväntningar i och med att han haft väldigt lite eller nästan ingen träning alls när det gäller att köra parsläpp med andra. Men han fixade det galant. Gick riktigt bra i det bitvis tunga föret. Att det blev ett 2:a pris berodde på att han mattades av i femte eller sjätte släpp (kommer inte ihåg vad Johan sa). Något som inte alls är så konstigt med alla intryck och tungföre. Supernöjd med honom!

Ove maj 2018

 

—-

I övrigt har det varit en fantastisk vårvinter. Vindelälvsdraget var ett underbart äventyr som jag är så glad för att jag var med på. Vilken grej. Jag hade så roligt under den helgen. Visst, det var jobbigt som tusan och man var helt slut mentalt efteråt. Men wow! Jag är jättenöjd med min och Scotts prestationer under loppet. Vilken krigare jag har! Sista dagen fick vi kämpa i plussgrader, snömodd och regn. Det gick knappt skatea eller staka..

När det gäller hälsan så fick den här säsongen ett snopet slut. För några veckor sedan hände något som fick min kropp att säga stopp med stora bokstäver. Om det var något som gjorde att bägaren rann över eller om det var en snedbelastning det vet inte jag eller vården. Det kan också vara kopplad till min whiplashskada.
Men ett är säkert och det var att jag blev totalt knockad. Jag gick från att ha varit i superform till nästintill redo för rullator på bara någon dag. Jag domnade bort från öronen och ner. Fick muskelkramper. Kunde knappt gå. Att ta en promenad var en sådan kraftansträngning som knappt går att förklara. Det höll i sig i två och en halv vecka. Något som tärde enormt på det mentala. Men samtidigt var det en nyttig lärpenning. Man kan inte topprestera på alla plan samtidigt. Man måste börja lyssna på kroppen och prioritera.

<3

 

Luften har gått ur en

Mitt i stressen efter jobbet öppnar jag med viss spänning kuvertet från försäkringsbolaget. Hoppades på att det skulle vara ett glädjande besked. Snabbt konstaterar jag efter att ha ögnat igenom beslutet från Trafikskadenämnden att det inte är någon rolig läsning. Efter 15 års kamp och ofantligt många utredningar av min nackskada så vill de nu avsluta ärendet och betala ut 82 kronor(!) efter skatt. Det ska kompensera den pension som jag förlorat..

Skratta eller gråta?
Ja, jag vet inte.
Just nu känns det bara – tomt.

 

En bild

77FB325B-0F75-4C3D-A915-4FEAFEB8F53F

 

Trött så in i bängen.

Jag hade en massa ord i mig när jag klickade på skapa inlägg i bloggen. Men de försvann.
Så det får bli en bild på en frusen sjö – tagen i farten från bilen med fult vägräcke i mitten.

Frost. Kallt. Men så mycket ljusare och trevligare ute.

Over and out!

Ännu en stughelg

Söndag – igen! Helgerna går alldeles för fort.

 

Vi har varit i stugan i helgen. Jagat, bastat, ätit gott och bara varit.

bergigt

Härlig natur runt knuten bakom stugan.

I går gick jag ut en sväng i skogen bakom stugan med Ove. Jag har en liten släng av björnfrossa när jag rör mig i dom markerna, efter att jag hittade björnbajs där tidigare i höst. Men jag bestämde mig för att utmana mig själv och faktiskt klättra upp på bergsknabbarna som är där. När jag klättrar upp, med bruten bössa i ena handen, så fantiserar jag att en björn ska kika fram när jag kommer upp till kanten.
Gissa om hjärtat rusade och jag höll på att göra i byxorna när istället en stor tjädertupp och en höna lättade framför mina ögon när jag kom upp till kanten. Jag hann inte slå ihop bössan. Ville inte heller chansa då jag inte riktigt hade koll på var Ove var. Men jäklar vilken puls! Och kul att hitta ett tjäderpar så nära stugan.

Gick en runda innan jag vände om hemåt. Passade på att snirkla lite i den täta skogen och fick återigen hög puls när jag hittar ett renskinn. Förmodligen rester från björnen. Jag skyndade mig därifrån – även om jag vet att det inte var färskt. Men det kändes så där att vara mitt i skafferiet.. Björnens skafferi, som även är mitt. 🙂

I stugan väntade en förrätt som bestod av räkmacka och ett glas bubbel innan vi tog en skön bastu. Avrundade kvällen med grillad älg. Gott!

frost

Frostig morgon.

I morse var det krispigt frostig på backen när vi vaknade. Solen sken och det var riktigt fint väder. Efter att Johan hade kommit hem från sin jaktrunda med Ove och Vinna tog jag med mig Scott och Yrsa (som vi är hundvakt åt).

Valde att ge mig ut på samma område som i går. Tänkte att jag minsann inte ska låta spår från björnen skrämma mig. Jag var säker på att tjädrarna inte skulle vara kvar. Men till min glädje så skrämmer någon av hundarna iväg tjäderhönan som kommer inflygande över mig, ganska högt, men ändå inom rimligt skotthåll. Tyvärr så fick jag så bråttom och la an fel så hon kunde med glädje flyga vidare. Otur för mig – tur för hönan.
Roligt när man hittar fågel så pass nära stugan.

~~~~

Spännande utmaning

trail 4

Här är jag sekunderna innan start.

I går genomförde jag mitt livs första terränglopp i mörker när jag sprang Mud Creek night trail i Luleå. 11.5 kilometer efter en rolig teknisk bana med pannlampa. Galet roligt men tufft. Jag är jättenöjd med mitt resultat. Känslan var bra genom loppet. Fokus var a och o. Både när det gällde var man satte fötterna men även fokus på att köra sitt eget race. Att hålla sitt tempo och inte lockas att dra på när man blev omsprungen. En stor del av startfältet var elitidrottare. Tufft motstånd. Så jag la ganska snabbt in målet att genomföra loppet utifrån mina förutsättningar utan att dräpa mig.

Lyckades!

Loppet avslutades med att vi fick springa inte bara en utan två gånger uppför Ormbergsbacken. Jäklar så stumma ben det var i slutet..

trail 1

Så här nöjd var jag och Fredrik efter målgång. Vår hejarklack i bakgrunden hjälpte oss peppande uppför sista backen.

Insatsen har så klart satt sina spår i kroppen. Värken är skyhög. Hoppas kunna plana ner värktoppen.

~~~~~~

Vi tog en promenad runt Gültzaudden innan vi åkte hem. Ove fick dessutom lite stadgeträning vid kyrkan. 🙂

trail 2

trail 3

 

Befriande känsla

15 år. Så länge har jag levt med daglig värk. I år är det 15 år sedan trafikolyckan. Det känns som en livstid. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur det känns att vara helt värkfri.

Genom åren har man lärt sig hantera smärtan på ett okej sätt. Man har lärt sig leva med den. Men det betyder inte alltid att man accepterar den. I bland är den vidrig och nästan outhärdlig. Men med åren har man fått en ökad förståelse och kunskap. Genom åren har smärttröskeln höjts rejält. Jag har genomgått väldigt många olika behandlingar. Vissa mer effektfulla än andra. Men en sak är jag ganska övertygad om efter dessa år – jag kommer aldrig att bli helt värkfri.

Varje månad går jag och får behandling för min nacke och rygg. Det kostar en rejäl slant varje år. Men det är en nödvändighet för att jag ska kunna fungera någorlunda som människa. När man har värk/problem på ett ställe så försöker kroppen avlasta det området och då hamnar ofta värken på andra ställen. Så man kan lugnt säga att det är många områden på den här kroppen som gör ont.

Förra helgens gårdsarbete satte sig som väntat i min nacke/rygg. Jag bokade en tid, hos en för mig ny terapeut, för att få bort den allra värsta låsningen, som bland annat påverkade min andning.

tornehamn

Det var en givande stund hos henne. När jag efter behandlingen säger att det var ”behagligt” så börjar hon skratta och säger att få skulle kalla den behandlingen för behaglig. Men för mig var det – trots mycket smärta under behandlingen – en befriande och behaglig känsla när låsningen under skulderbladet släppte. Svårt att förklara. För det var inte så att jag gick ut därifrån med tjolahoppsteg och var helt fri från värken. Långt ifrån. Men känslan är magisk när man får hjälp med ett specifikt område som har varit så plågsam.

Helgjobb på hemmaplan

rönnbär

Första helgen, på väldigt länge, som vi är hemma och den ägnas åt grovjobb på gården. I fredags hade vi hit en firma som kapade ner våra fyra tallar. Dessvärre skadades vår vackra lönn när en tall föll så även den fick tas bort.

lönn

Bild från förra hösten. Kommer att sakna lönnen och alla vackra höstfärger som den brukar bjuda på.

I går kämpade vi med att dra ihop allt ris och alla grenar. Jisses så mycket det var! Maken fick ta det värsta. Första planen var att vi själva skulle köra bort riset med släpvagn, men vi har ändrat oss. Nu försöker vi hitta någon som kan komma hit och hämta det med lastbil. 🙂

träd

Galet mycket att röja undan.

I dag är kroppen inte med mig. Förståeligt nog. Värken är grym, huvudvärken likaså. Det görs inte många knop. Försöker rida ut stormen som det heter. Hoppas att det planar ut snart.

Prestation

Jag har alltid gillat att träna och röra på mig. Det har dessutom ända sedan jag fick nackskadan varit ett måste för att jag ska orka med. Ingen träning = så mycket mer värk och sämre välmående. Viktigt att röra på sig och stärka musklerna.

Det senaste året har jag verkligen börjat känna av den där riktiga träningsglädjen. Att längta och känna ett behov av at få träna och röra på mig. Jag har vågat utmana mig själv på olika saker som jag klarat av. Ska tilläggas att de inte har varit smärtfria om någon tror det. Men känslan efteråt är grym.

Jag är i grunden en prestationsmänniska på många sätt. Vill alltid prestera. Det har varit så hela livet. Men samtidigt så har jag också lärt mig att lägga undan prestationen och fokusera på annat. Att uppleva och genomföra. Försöka strunta i andra och inte mäta tid. Att göra det bästa utifrån sina egna förutsättningar.

Förr hade jag väldigt mycket prestationsångest. Kanske har jag det i viss mån även i dag. Men jag tycker att jag har fått en annan förståelse, inställning till prestation. Jag älskar att sätta upp mål och träna för något. Jag älskar att tävla. Det gör jag ständigt – mot mig själv. Försöker bli bättre. Men jag kan också lägga det åt sidan och köra exempelvis ett löppass där jag struntar i att få bästa kilometertid. Där jag istället satsar på att uppleva. Att ha kul. Vissa gånger är det inte helt lätt att strunta i siffror och resultat.

Självklart stärks man av fina resultat. När man sätter personbästa, hamnar högt i resultatlistor, spöar sig själv tidsmässigt. Men det är inte alltid att det är det viktigaste. En balans mellan prestation och upplevelse i sin träning är det bästa tycker jag.

I sommar har jag verkligen fastnat för terränglöpning, trail. Att springa i terräng, gärna på lerig och stenig stig eller fritt i skogen bland mossa och i blåbärsris, är både roligt och utmanade. En stor utmaning i somras var när jag sprang fjälloppet i mina hemmafjäll. Vilken häftig känsla att faktiskt klara av den distansen och bitvis tuffa banan. Man blir stärkt av det.

Jag har redan börjat sätta upp mål och planer för nästa år. Under kommande år ska jag försöka att bli bättre på att klara branta backar. Det spelar ingen roll om jag springer eller åker skidor. Uppförsbackar är min svaghet. Där känner jag verkligen av mina problem. Bröstet drar ihop sig, jag börjar andas högt upp som bland leder till hyperventilation vilket leder till att jag tappar teknik och det skiter sig. Så det kommer att bli mycket fokus på backträning kommande året… 🙂 Det är nästan så att jag redan nu längtar efter att få ge mig ut på första skatepasset med skidorna..