Väntan gör mig frustrerad

Att det är påfrestande tider det kan nog många skriva under på. Det är som om snaran dras åt och man hamnar lätt i allt man inte längre kan göra. Istället för att se vad man faktiskt kan göra. Och det är ganska mycket faktiskt! Visst, jag bör inte vara inomhus och träna på offentliga gym. Men herregud jag kan ju ändå träna. Jag har ju en hel natur som arena. Bara det är ju en lyx. Jag kan även fortsätta gå ut i skogen och jaga med hundarna. Vi får vara försiktiga och vara rädda om varandra.

Det är så oerhört tråkigt att snön som kom försvann. Man hann åka några turer med längdskidorna och få en känsla av vinter. Men den glädjen varade inte längre.

En annan sak som gnager är väntan på den planerade operationen av min förlossningsskada. En skada som jag fram till i våras inte ens visste att jag hade. Men som upptäcktes i samband med undersökningar inför en tvt-operation. Jag fick då besked att det inte skulle bli aktuellt med någon sådan operation förrän man hade sytt ihop en muskel som hade gått av under Linus förlossning. Det kom så klart som en kalldusch. Men det förklarade samtidigt så mycket. Ett svar på vad som orsakar mina besvär.

Jag fick besked att operationen skulle göras till hösten och en väntan startade. Under sommaren väntade jag spänt på att få besked. En ovisshet som hela tiden gjorde sig påmind. När kommer den? Hinner jag vara ute i skogen under hösten? Hur ska jag planera min närmaste tid? Under hösten ökade anspänningen. När kommer kallelsen? Blir det något?

Frågor som i coronatider är vanliga. Men för en som gillar att planera framåt så är det frustrerande att inte veta. Jag var inställd på att ägna senhösten åt operation och sedan rehabilitering för att vara fit for fight nästa år. Hade en förhoppning om att få uppleva en vårvinter och sommar där jag kunde fokusera på att genomföra lopp och träning utan att behöva tänka besvären.

Hade en dröm att få känna att jag kunde vara ett med det jag utför utan att behöva ta hänsyn.

Dagarna, veckorna och månaderna har gått. Utan minsta besked. Vi närmar oss december och jag kände i dag att jag måste försöka få besked. Sagt och gjort. Jag kontaktade sjukhuset och får beskedet: ”Du ska nog inte räkna med att du får någon operation 2020”.

Så då står man här med en känsla av att luften har gått ur en. Men jag måste försöka att bara vara och planera in det som jag redan hade tänkt planera. Och skulle det komma en operation mitt i det. Ja, då får jag väl ta det då. Jag orkar inte vänta och vara på helspänn varje dag när jag kollar posten. Ett moment där man varje gång har känt en skräckblandad förväntan att ett brev med operationsdatum skulle vänta på en.

Nu får jag vänta vidare…

2 reaktioner på ”Väntan gör mig frustrerad

    1. Ja. Det borde vi göra. 🙂 TVT är ett ingrepp som görs för att, i mitt fall, hjälpa mot ansträngningsinkontinens.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *