Ännu en stughelg

Elin
15 oktober, 2017

Söndag – igen! Helgerna går alldeles för fort.

 

Vi har varit i stugan i helgen. Jagat, bastat, ätit gott och bara varit.

bergigt
Härlig natur runt knuten bakom stugan.

I går gick jag ut en sväng i skogen bakom stugan med Ove. Jag har en liten släng av björnfrossa när jag rör mig i dom markerna, efter att jag hittade björnbajs där tidigare i höst. Men jag bestämde mig för att utmana mig själv och faktiskt klättra upp på bergsknabbarna som är där. När jag klättrar upp, med bruten bössa i ena handen, så fantiserar jag att en björn ska kika fram när jag kommer upp till kanten.
Gissa om hjärtat rusade och jag höll på att göra i byxorna när istället en stor tjädertupp och en höna lättade framför mina ögon när jag kom upp till kanten. Jag hann inte slå ihop bössan. Ville inte heller chansa då jag inte riktigt hade koll på var Ove var. Men jäklar vilken puls! Och kul att hitta ett tjäderpar så nära stugan.

Gick en runda innan jag vände om hemåt. Passade på att snirkla lite i den täta skogen och fick återigen hög puls när jag hittar ett renskinn. Förmodligen rester från björnen. Jag skyndade mig därifrån – även om jag vet att det inte var färskt. Men det kändes så där att vara mitt i skafferiet.. Björnens skafferi, som även är mitt. :-)

I stugan väntade en förrätt som bestod av räkmacka och ett glas bubbel innan vi tog en skön bastu. Avrundade kvällen med grillad älg. Gott!

frost
Frostig morgon.

I morse var det krispigt frostig på backen när vi vaknade. Solen sken och det var riktigt fint väder. Efter att Johan hade kommit hem från sin jaktrunda med Ove och Vinna tog jag med mig Scott och Yrsa (som vi är hundvakt åt).

Valde att ge mig ut på samma område som i går. Tänkte att jag minsann inte ska låta spår från björnen skrämma mig. Jag var säker på att tjädrarna inte skulle vara kvar. Men till min glädje så skrämmer någon av hundarna iväg tjäderhönan som kommer inflygande över mig, ganska högt, men ändå inom rimligt skotthåll. Tyvärr så fick jag så bråttom och la an fel så hon kunde med glädje flyga vidare. Otur för mig – tur för hönan.
Roligt när man hittar fågel så pass nära stugan.

~~~~

Spännande utmaning

Elin
8 oktober, 2017
trail 4
Här är jag sekunderna innan start.

I går genomförde jag mitt livs första terränglopp i mörker när jag sprang Mud Creek night trail i Luleå. 11.5 kilometer efter en rolig teknisk bana med pannlampa. Galet roligt men tufft. Jag är jättenöjd med mitt resultat. Känslan var bra genom loppet. Fokus var a och o. Både när det gällde var man satte fötterna men även fokus på att köra sitt eget race. Att hålla sitt tempo och inte lockas att dra på när man blev omsprungen. En stor del av startfältet var elitidrottare. Tufft motstånd. Så jag la ganska snabbt in målet att genomföra loppet utifrån mina förutsättningar utan att dräpa mig.

Lyckades!

Loppet avslutades med att vi fick springa inte bara en utan två gånger uppför Ormbergsbacken. Jäklar så stumma ben det var i slutet..

trail 1
Så här nöjd var jag och Fredrik efter målgång. Vår hejarklack i bakgrunden hjälpte oss peppande uppför sista backen.

Insatsen har så klart satt sina spår i kroppen. Värken är skyhög. Hoppas kunna plana ner värktoppen.

~~~~~~

Vi tog en promenad runt Gültzaudden innan vi åkte hem. Ove fick dessutom lite stadgeträning vid kyrkan. :-)

trail 2

trail 3

 

Bilder från en skogspromenad

Elin
1 oktober, 2017

Jag tog med mig kameran när vi skulle gå en promenad i skogen under eftermiddagen. Bilderna får tala sitt eget språk.

5

3

2 1 16 15 14 13 12 11 10 9 8 7 6 4

Helgjobb på hemmaplan

Elin
1 oktober, 2017

rönnbär

Första helgen, på väldigt länge, som vi är hemma och den ägnas åt grovjobb på gården. I fredags hade vi hit en firma som kapade ner våra fyra tallar. Dessvärre skadades vår vackra lönn när en tall föll så även den fick tas bort.

lönn
Bild från förra hösten. Kommer att sakna lönnen och alla vackra höstfärger som den brukar bjuda på.

I går kämpade vi med att dra ihop allt ris och alla grenar. Jisses så mycket det var! Maken fick ta det värsta. Första planen var att vi själva skulle köra bort riset med släpvagn, men vi har ändrat oss. Nu försöker vi hitta någon som kan komma hit och hämta det med lastbil. :-)

träd
Galet mycket att röja undan.

I dag är kroppen inte med mig. Förståeligt nog. Värken är grym, huvudvärken likaså. Det görs inte många knop. Försöker rida ut stormen som det heter. Hoppas att det planar ut snart.

Prestation

Elin
20 september, 2017

Jag har alltid gillat att träna och röra på mig. Det har dessutom ända sedan jag fick nackskadan varit ett måste för att jag ska orka med. Ingen träning = så mycket mer värk och sämre välmående. Viktigt att röra på sig och stärka musklerna.

Det senaste året har jag verkligen börjat känna av den där riktiga träningsglädjen. Att längta och känna ett behov av at få träna och röra på mig. Jag har vågat utmana mig själv på olika saker som jag klarat av. Ska tilläggas att de inte har varit smärtfria om någon tror det. Men känslan efteråt är grym.

Jag är i grunden en prestationsmänniska på många sätt. Vill alltid prestera. Det har varit så hela livet. Men samtidigt så har jag också lärt mig att lägga undan prestationen och fokusera på annat. Att uppleva och genomföra. Försöka strunta i andra och inte mäta tid. Att göra det bästa utifrån sina egna förutsättningar.

Förr hade jag väldigt mycket prestationsångest. Kanske har jag det i viss mån även i dag. Men jag tycker att jag har fått en annan förståelse, inställning till prestation. Jag älskar att sätta upp mål och träna för något. Jag älskar att tävla. Det gör jag ständigt – mot mig själv. Försöker bli bättre. Men jag kan också lägga det åt sidan och köra exempelvis ett löppass där jag struntar i att få bästa kilometertid. Där jag istället satsar på att uppleva. Att ha kul. Vissa gånger är det inte helt lätt att strunta i siffror och resultat.

Självklart stärks man av fina resultat. När man sätter personbästa, hamnar högt i resultatlistor, spöar sig själv tidsmässigt. Men det är inte alltid att det är det viktigaste. En balans mellan prestation och upplevelse i sin träning är det bästa tycker jag.

I sommar har jag verkligen fastnat för terränglöpning, trail. Att springa i terräng, gärna på lerig och stenig stig eller fritt i skogen bland mossa och i blåbärsris, är både roligt och utmanade. En stor utmaning i somras var när jag sprang fjälloppet i mina hemmafjäll. Vilken häftig känsla att faktiskt klara av den distansen och bitvis tuffa banan. Man blir stärkt av det.

Jag har redan börjat sätta upp mål och planer för nästa år. Under kommande år ska jag försöka att bli bättre på att klara branta backar. Det spelar ingen roll om jag springer eller åker skidor. Uppförsbackar är min svaghet. Där känner jag verkligen av mina problem. Bröstet drar ihop sig, jag börjar andas högt upp som bland leder till hyperventilation vilket leder till att jag tappar teknik och det skiter sig. Så det kommer att bli mycket fokus på backträning kommande året… :-) Det är nästan så att jag redan nu längtar efter att få ge mig ut på första skatepasset med skidorna..

 

Vårvintern <3

Semester i två veckor. Hur skönt är  inte det! Vi kramar ur det sista ur vårvintern. :-)

Påsken har varit fantastisk på många sätt. Det har varit så mysigt och roligt att vara tillsammans alla.

Bilderna får tala sitt eget språk – Vårvintern när den är som bäst!

 

 

Vårvinterdag

Elin
25 februari, 2017

varvinter

 

Vårvinterkänslorna dansar salsa i dag! Vilket väder. Det är sådana här dagar som man fyller på energidepåerna. Mental boost.

I dag har jag haft egentid med finsönerna. Vi har varit i Boden och badat några timmar på Nordpoolen. Mysigt! <3

När vi kom hem bytte jag om och tog en promenad med fyrbentingarna.

I går var jag till läkaren för att börja ta tag i mina mångåriga magproblem. Jag misstänker IBS vilket även läkaren gör. Besöket i sig gav inte mycket. Men jag ska testa en kur i två veckor för att lindra tarmsystemet. Sen ska jag under några veckor utesluta viss mat för att se exakt vad jag inte tål.

Det var även inbokat ett blodprov för att kontrollera kolesterolet. Men då ingen hade informerat mig om att man skulle vara fastande så fick det bokas om till måndag. Då jag har hjärt- och kärlsjukdomar så nära i släkten så är det dags att undersöka att allt är ok för en själv.

Det känns otäckt när man börjar tänka på åldern och att jag om 11 år är lika gammal som mamma när hon dog.

 

Minns inte

Elin
21 februari, 2017

Det slog mig häromdagen att jag inte minns hur det känns att vara smärtfri. Jag kommer inte ihåg känslan i kroppen innan olyckan. Känslan av att vara totalt utvilad när man vaknar på morgonen. Känslan av att ha en problemfri nacke. Känns ganska k o n s t i g t..

Åren går. Smärttröskeln höjs. Man anpassar sig. Nöter och formar om. Accepterar delvis och fightas. Gläds när man hittar metoder som lindrar och förbättrar.

Tacksam.

 

Cool prinsessa

Elin
19 februari, 2017

saga

”Mamma, jag vill inte ha en sån där fin prinsessa när jag blir stor. Jag vill ha en cool en”.
Det var Arvids kommentar efter att jag hade läst den gamla sagan från när jag var liten med något mossiga värderingar. (Valde bort delar ur den när jag läste, gillar inte undertonen i den). Men Arvids kommentar gladde mig.

Han är en tänkare vår unge man. Det är en härlig tid just nu med många funderingar och fina samtal.

Hemma-helgen lider mot sitt slut. En skön och avkopplande helg. I går morse åkte jag och Arvid till badhuset i Öjebyn. Johan följde med och tog en långpromenad hem med hundarna medan vi var i plurret. I dag har jag varit på gymmet på ett högintensivt träningspass. Skönt! Sen blev det en tur till grannkommunen.

I dag kom det äntligen lite mer snö. Men på tok för lite. Det är deprimerande när barmark börjar visa sig i skogen. I februari!

Att vara eller inte vara

Elin
9 februari, 2017

Man kan ju fråga sig om man inte borde lägga ner domänen helt och hållet. Tiden rusar fram och det är oerhört glest mellan blogginläggen.

Men samtidigt så är domänen/bloggen/sajten en del av mig. Jag har varit aktiv på nätet sedan urminnes tider – känns det som. Jag tillhör kategorin blogg-dinosaurier. Vi som var först ut att börja med ”dagbok på nätet” i slutet av 90-talet/början av 00.

Så det är inte så enkelt. Att bara säga upp domänen..

Jag saknar att fota. Men samtidigt har jag liksom tappat gnistan. Vet inte om det är för att man är ”bekväm” och inte ids ta med stora kameran och gluggen. Det är allt för bekvämt att ta fram mobilen. Men man får ju inte samma känsla att ta med mobilen som när man tittar genom en stor kamera. Ska försöka finna fotoglädjen och inspirationen under vårvintern.

—–

Mycket har hänt sedan sist. Höst har blivit till vinter och nu står vårvintern för dörren. En fantastisk tid.

Hösten var magisk på många sätt och vis. Många fina stunder i skog- och fjäll. Jakten har varit prioriterad. Inga tävlingar.

De senaste månaderna har innehållit mycket träning. Jag köpte för första gången i mitt liv ett gymkort och klev utanför min comfort-zone. Och jäklar så kul! Varvar styrketräning med några gruppass. Detta kombinerar jag med pass på längdskidorna. Det har nu blivit som ett gift. Känslan är så skön efter ett pass. Värken är fortfarande efter alla dessa år kännbar varje dag. Vissa perioder är det jättejobbigt. Det finns stunder då man kommer till gränsen att man inte orkar längre. Man får nästan panik och vill krypa ur sin kropp. Men träningen har haft bra påverkan tillsammans med täta besök hos massage och muskulering.

Det blev några rader.