Vilken rolig säsongsavslutning!

Ove och Johan

Vilken rolig avslutning det blev på vårsäsongen när vi fick ett andrapris i unghundsklass på Oves första jaktprovsstart. Så kul! Jag hade inga förväntningar i och med att han haft väldigt lite eller nästan ingen träning alls när det gäller att köra parsläpp med andra. Men han fixade det galant. Gick riktigt bra i det bitvis tunga föret. Att det blev ett 2:a pris berodde på att han mattades av i femte eller sjätte släpp (kommer inte ihåg vad Johan sa). Något som inte alls är så konstigt med alla intryck och tungföre. Supernöjd med honom!

Ove maj 2018

 

—-

I övrigt har det varit en fantastisk vårvinter. Vindelälvsdraget var ett underbart äventyr som jag är så glad för att jag var med på. Vilken grej. Jag hade så roligt under den helgen. Visst, det var jobbigt som tusan och man var helt slut mentalt efteråt. Men wow! Jag är jättenöjd med min och Scotts prestationer under loppet. Vilken krigare jag har! Sista dagen fick vi kämpa i plussgrader, snömodd och regn. Det gick knappt skatea eller staka..

När det gäller hälsan så fick den här säsongen ett snopet slut. För några veckor sedan hände något som fick min kropp att säga stopp med stora bokstäver. Om det var något som gjorde att bägaren rann över eller om det var en snedbelastning det vet inte jag eller vården. Det kan också vara kopplad till min whiplashskada.
Men ett är säkert och det var att jag blev totalt knockad. Jag gick från att ha varit i superform till nästintill redo för rullator på bara någon dag. Jag domnade bort från öronen och ner. Fick muskelkramper. Kunde knappt gå. Att ta en promenad var en sådan kraftansträngning som knappt går att förklara. Det höll i sig i två och en halv vecka. Något som tärde enormt på det mentala. Men samtidigt var det en nyttig lärpenning. Man kan inte topprestera på alla plan samtidigt. Man måste börja lyssna på kroppen och prioritera.

<3

 

Luften har gått ur en

Elin
11 december, 2017

Mitt i stressen efter jobbet öppnar jag med viss spänning kuvertet från försäkringsbolaget. Hoppades på att det skulle vara ett glädjande besked. Snabbt konstaterar jag efter att ha ögnat igenom beslutet från Trafikskadenämnden att det inte är någon rolig läsning. Efter 15 års kamp och ofantligt många utredningar av min nackskada så vill de nu avsluta ärendet och betala ut 82 kronor(!) efter skatt. Det ska kompensera den pension som jag förlorat..

Skratta eller gråta?
Ja, jag vet inte.
Just nu känns det bara – tomt.

 

Befriande känsla

Elin
5 oktober, 2017

15 år. Så länge har jag levt med daglig värk. I år är det 15 år sedan trafikolyckan. Det känns som en livstid. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur det känns att vara helt värkfri.

Genom åren har man lärt sig hantera smärtan på ett okej sätt. Man har lärt sig leva med den. Men det betyder inte alltid att man accepterar den. I bland är den vidrig och nästan outhärdlig. Men med åren har man fått en ökad förståelse och kunskap. Genom åren har smärttröskeln höjts rejält. Jag har genomgått väldigt många olika behandlingar. Vissa mer effektfulla än andra. Men en sak är jag ganska övertygad om efter dessa år – jag kommer aldrig att bli helt värkfri.

Varje månad går jag och får behandling för min nacke och rygg. Det kostar en rejäl slant varje år. Men det är en nödvändighet för att jag ska kunna fungera någorlunda som människa. När man har värk/problem på ett ställe så försöker kroppen avlasta det området och då hamnar ofta värken på andra ställen. Så man kan lugnt säga att det är många områden på den här kroppen som gör ont.

Förra helgens gårdsarbete satte sig som väntat i min nacke/rygg. Jag bokade en tid, hos en för mig ny terapeut, för att få bort den allra värsta låsningen, som bland annat påverkade min andning.

tornehamn

Det var en givande stund hos henne. När jag efter behandlingen säger att det var ”behagligt” så börjar hon skratta och säger att få skulle kalla den behandlingen för behaglig. Men för mig var det – trots mycket smärta under behandlingen – en befriande och behaglig känsla när låsningen under skulderbladet släppte. Svårt att förklara. För det var inte så att jag gick ut därifrån med tjolahoppsteg och var helt fri från värken. Långt ifrån. Men känslan är magisk när man får hjälp med ett specifikt område som har varit så plågsam.

Känsla av att vara liten

Elin
28 maj, 2017

Efter alla år … så slås man av hur liten man kan vara mot ett jättebolag. Har dom bestämt sig för en sak, så är det få saker som kan få dom att ändra på sig.
Man känner sig tämligen värdelös som människa när man läser bolagets PM. Bara att kavla upp ärmarna och kämpa vidare. Än är det inte över.

Minns inte

Elin
21 februari, 2017

Det slog mig häromdagen att jag inte minns hur det känns att vara smärtfri. Jag kommer inte ihåg känslan i kroppen innan olyckan. Känslan av att vara totalt utvilad när man vaknar på morgonen. Känslan av att ha en problemfri nacke. Känns ganska k o n s t i g t..

Åren går. Smärttröskeln höjs. Man anpassar sig. Nöter och formar om. Accepterar delvis och fightas. Gläds när man hittar metoder som lindrar och förbättrar.

Tacksam.