Den dagliga värken är en del av mig – en del av min vardag. Det är 16 år sedan jag var helt smärtfri. 16 långa år sedan jag fick min whiplashskada.
Jag minns ärligt talat inte hur det känns att inte ha värk.
Genom åren har smärttröskeln förändrats och jag har fått lära mig att leva mer anpassat. Jag vet vad som triggar igång värktoppar och så vidare. Jag får ständigt väga saker mot varandra. Genom åren har jag fått försvara en hel del saker jag gör. Att döma en med osynligt handikapp är så jäkla enkelt.
Min allra närmaste omgivning vet när jag är riktigt dålig. Det är svårt att dölja dagarna när man bara vill fly från sin kropp. När det känns som om man är högst upp på värkberget och nästan är på väg att ramla ner för det branta stupet på baksidan. När man klamrar sig krampaktigt fast och hela tiden tvingas högre, högre och högre.
Till slut sinar orken.
I det längsta försöker man hålla modet uppe och inte sänka garden. Man gör allt i sin makt för att plana ut värken. I de lägena kan kommentarer som ”Vad är det med dig då” eller ”Äh, inte kan du ha migrän – då skulle du ju ligga och kräkas” göra så där onödigt ont i en.
Jag får ofta höra att jag inte borde träna. Att det inte kan vara hälsosamt för min kropp. Vad dessa personer inte har förstått är att om jag inte skulle träna så skulle jag vara så mycket sämre. Skulle jag inte vara ute i skog och fjäll till fots eller skidor – så skulle jag vara i mycket sämre skick än jag är. Men allt måste så klart göras i lagom mängd. För mycket ger ju motsatt effekt.
Allt är en balansgång.