15 år. Så länge har jag levt med daglig värk. I år är det 15 år sedan trafikolyckan. Det känns som en livstid. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur det känns att vara helt värkfri.
Genom åren har man lärt sig hantera smärtan på ett okej sätt. Man har lärt sig leva med den. Men det betyder inte alltid att man accepterar den. I bland är den vidrig och nästan outhärdlig. Men med åren har man fått en ökad förståelse och kunskap. Genom åren har smärttröskeln höjts rejält. Jag har genomgått väldigt många olika behandlingar. Vissa mer effektfulla än andra. Men en sak är jag ganska övertygad om efter dessa år – jag kommer aldrig att bli helt värkfri.
Varje månad går jag och får behandling för min nacke och rygg. Det kostar en rejäl slant varje år. Men det är en nödvändighet för att jag ska kunna fungera någorlunda som människa. När man har värk/problem på ett ställe så försöker kroppen avlasta det området och då hamnar ofta värken på andra ställen. Så man kan lugnt säga att det är många områden på den här kroppen som gör ont.
Förra helgens gårdsarbete satte sig som väntat i min nacke/rygg. Jag bokade en tid, hos en för mig ny terapeut, för att få bort den allra värsta låsningen, som bland annat påverkade min andning.
Det var en givande stund hos henne. När jag efter behandlingen säger att det var ”behagligt” så börjar hon skratta och säger att få skulle kalla den behandlingen för behaglig. Men för mig var det – trots mycket smärta under behandlingen – en befriande och behaglig känsla när låsningen under skulderbladet släppte. Svårt att förklara. För det var inte så att jag gick ut därifrån med tjolahoppsteg och var helt fri från värken. Långt ifrån. Men känslan är magisk när man får hjälp med ett specifikt område som har varit så plågsam.