Ihågkommen

Elin
29 november, 2011

Vi hade hjärt- och lungräddningskurs i går på jobbet. Det var en jättebra kurs med suveräna kursledare från Räddningstjänsten i Piteå. Vi hade bra dialoger och fick öva på dockor. Jag har gått en sådan kurs för hundra år sedan. Så det var bra att fräscha upp kunskaperna. Dessutom är det lite annorlunda hur man ska göra när man ger HLR nuförtiden.

Vi pratade om olyckor och hur folk kan bete sig i chocktillstånd. Jag sa då att jag av egen erfarenhet vet hur patienter kan bete sig eftersom jag var väldigt chockad vid min olycka. Då utbrister insatsledaren från Räddningstjänsten att det var ju därifrån han kände igen mig. Han mindes mig mycket väl och berättade att han var tvungen att hålla fast mig med våld eftersom jag var så upprörd och inte alls kunde hålla mig stilla. Han ställde en konstanterande fråga också i stil med ”Jag kan tänka mig att du har problem med värk och skador än i dag efter den kraftiga olyckan”. Det var häftigt att få möta honom. Dels att han mindes mig. (För han har ju haft några olyckor under de snart tio år som gått sedan min olycka). Men framför allt att få ett ansikte på en av alla människor som fanns på plats och gjorde allt för att hjälpa en. Mäktig känsla. Jag pratade med honom efter kursen och tackade honom samt sa att jag tyckte det var roligt att träffas och att han mindes mig.

I helgen har vi varit i husvagn i fjällen för att umgås med släkt och vänner som hade samlats för att äta julmat tillsammans. Det blev en riktigt trevlig helg. Lördag morgon bjussade på regn och snö om vart annat. Jag var ute på en kortare jaktsväng men avbröt eftersom det blåste så grymt mycket. Stundtals höll man på att blåsa iväg. På söndag förmiddag åkte jag iväg med Johan för att jaga vid plogstationen. Fick en smärre chock när jag upptäckte hur pass mycket snö det var där jämfört med campingen några mil bort. Det var sjukt jobbigt att gå i bitvis knähögt snödjup. Jag saknade mina skidor! Samtidigt som jag kände att hoppets låga tändes om att vi kanske kommer att få en vit vinter i år så att man faktiskt kan börja åka skidor.


Det var överraskande mycket snö i Merknäs.
Bara någon mil därifrån, var det endast dryga decimetern.
Foto: Johan Sandlund

I dag har jag varit med Scott och Stacie till djurkliniken och vaccinerat dom. Scott fick sin 12-veckors spruta.
Nu blir det att fortsätta med att hänga upp julgardiner. Jag saknar all inspiration. Var är julstämningen?!? Vill känna pirret i maggropen.
/Elin

1 Comment

  1. Vilket häftigt möte! Och roligt att han kände igen dig! Måste ha känts otroligt bra att få tacka honom.
    Härligt att veta att det finns hopp om snö, hoppas isarna fryser ordentligt. Kram!

Comments are closed.