Det slog mig i går att det för tusan är den första advent till helgen. Vi har en längre tid överösts med julsaker, julmat, godis och gud vet allt i butikerna. Det har känts onödigt tidigt. Man har tänkt hela tiden att det är ju en evighet kvar. När nu reklamen brakar loss på allvar med julklappstips och annat så fortsätter man tänket – att det är onödigt tidigt. Men så är det ju inte. Det är nästan så att man drabbas av akut julstress.
Nu är det bara att kavla upp ärmarna och börja adventsstäda samt ta fram lite julgardiner och annat. Julklappslista ska skrivas. Julkalender på nätet måste färdigställas. Baka borde man också göra. Mitt traditionsenliga julbrev till släktingar ska författas och massa mer.
Men först myser jag på lite och tar det lugnt. Har varit ruggigt dålig i värken. Nästa år är det 10 år med daglig värk. Ibland rinner bägaren över och man tappar all ork. Jag försöker tänka tillbaka till ett liv utan värk, men kan inte komma ihåg hur det kändes. Varför njöt man inte mer än man gjorde, på den tiden. Jaja. Som person är jag inte den som lägger mig ner och väntar på att få hamna ”six feet under”. Är allt för levnadsglad och tjurig. Men man har fått lära sig att leva annorlunda. Tänka sig för både en och två gånger, väga för- och nackdelar mot varandra.
Nu har snön kommit. Men vi pratar inte om några mängder. Säger jag att det är två centimeter så har jag nog tagit i.
Här är några bilder som togs för några dagar sedan:
Fin dag med härlig morgonsol som gnistrar i snön/frosten.
Scott.
Scott 11 veckor utforskar allt i sin omgivning.
I eftermiddag åker jag till stan och hämtar upp Linus från skolan för lite klädshopping. Han sa själv i morse att han vill ha nya byxor och en tröja. Då är det bäst man passar på. På senare tid har det här med att gå i affärer med mamma inte varit så populärt.
/Elin