Tvångsmässigt hälsande

Jag är med i Nix-registret, men trots det ringer det då och då försäljare av alla de slag. Förr var jag värdelös på att tacka nej, men numera är det mer regel än undantag att jag avböjer alla erbjudanden. Det ringde nyss en kvinna från något pocket-företag. Hon inledde samtalet med att ”hon skulle fatta sig kort”. Men jäklar vad hon envisades och ifrågasatte mitt nej. ”Hur kan du tacka nej till ett så bra erbjudande”, ”Det kostar dig inget”, ”Du gillar ju att läsa böcker”, ”Varför säger du nej”, ”Men kom igen – visst är det ett bra erbjudande”, ”Det är som gjort för dig”. Och så vidare….

Jag blev riktigt arg och blev tvungen att till slut höja rösten. Att hon fick ge sig och avsluta samtalet. Grrr!

Vi har en mus på vår bro som håller på att reta gallfebern på mig. Det är nästan så att man skulle kunna tro att det är ”Tjoffsan” från Nils Karlsson pyssling som härjar där. Jag har gillrat råttfällor, men det enda det leder till är att musen får sig mat. Fällorna slår inte igen och den käkar obehindrat allt från ost, salami till köttbullar. Snart är den nog så fet att fällan borde lösa ut. Skam den som ger sig. Hon/han ska bort!

Det finns en hel del rutiner/ritualer som följer med en från barnsben till vuxenlivet. Jag har en rolig nästan tvångsmässig handling som jag alltid gör när jag åker upp till fjälls. Det är nästan lite sjukligt när jag tänker efter. När jag åkte skolbussen hittade någon på att man skulle hälsa på en viss korsning (Bukt-korsningen) för att det skulle ge en tur och man skulle garantera att man skulle återvända.

Genom åren fortsatte denna ritual och alla elever i bussen hälsade när vi åkte förbi korsningen. Än i dag, i vuxen ålder, kan jag inte åka förbi den förbannade korsningen utan att hälsa. Det sitter i ryggraden.

Tack till er alla som förgyller min födelsedag med hälsningar både via telefon, sms och på facebook.
🙂
/Elin

2 reaktioner på ”Tvångsmässigt hälsande

Kommentarer är stängda.