I förrgår fick jag en tryckande, skärande smärta i bröstet. Där hjärtat sitter. En värk jag inte riktigt kände igen. En värk som inte släppte förrän efter ett par minuter. Höll i sig så pass länge att rädslan och ångesten blev ett faktum. Var det hjärtat? Skulle jag drabbas av det som mamma fick?
När det hade släppt kunde jag inte riktigt skaka bort obehaget och sov ganska dåligt den natten.
Morgonen efter ringde jag läkaren och fick komma på akuttid för ett EKG eftersom jag har hög risk för ärftlighet av hjärt- och kärlsjukdomar.
Lugnande nog var det inga problem. EKG visade på fint hjärta med en liten förändring på en kurva. En förändring som var vanlig hos idrottande män och kvinnor som tränar hårt. Kul att höra!
Men läkaren poängterade vikten av att kolla upp hjärtat om jag får fler känningar.
Summasummarum… det känns skönt att jag äntligen tog tag i det och kollade upp det..
Om 13 år är jag lika gammal som mamma var när hon gick bort. Vill inte gå samma väg…