Det händer att man är lite förvirrad när väckaren ringer på morgonen. Men i morse trodde jag att jag drabbats av någon hjärnblödning. Hur mycket jag än försökte fokusera kunde jag inte komma på vilken dag det var. Frågorna snurrade i huvudet. Är jag ledig eller ska jag jobba? Vad gjorde jag i går? Vilken dag var det, jobbade jag eller var jag ledig? Frustrerande som tusan, men efter någon minut kom minnet ikapp mig och jag insåg att jag minsann var ledig och att jag dessutom hade en klipptid inbokad på förmiddagen.
Det var inte länge sedan jag klippte mig och fick en ny frisyr. På en knapp månad har håret vuxit som ogräs, så i dag har jag varit hos frisören och klippt mig igen. Den här gången fick hon ta lite kortare än sist, så kanske frisyren håller sig lite längre.
I dag har vi rekordkallt, för den här vintern, i vår by. Graderna kryper sakta men säkert nedå. I morse var det 16 minus, nu har vi snart 20. Vilket inte hör till vanligheten eftersom vi bor som på en höjd. Det brukar skilja 10 grader mellan oss och grannbyn, som ligger 6 km bort. På grund av kallgraderna blev det bara ett kort träningspass med den korthårige killen på eftermiddagen.
Kort men väldigt givande och innehållsrikt. Jag har börjat så smått att träna in lite signaler och jag blev själv enormt överraskad när han i full galopp, på väg utåt, vände i luften när inkallningssignalen kom – och med glädje kutade till mig. Gjorde två sådana och avslutade när det gick som bäst. Man måste påminna sig själv att han inte är så gammal och att man måste öka svårighetsgraderna långsamt. Det är lätt att man blir sugen att testa nya saker, vilket kan göra att man går för fort fram, när man ser hur lyhörd och lättlärd han är. Men mantrat ”skynda långsamt” lönar sig. Alla bitar ska falla på plats.
/Elin