Operationen närmar sig på riktigt

Man kan fråga sig varför man ska envisas med att ha kvar domännamnet och webbutrymmet då man sällan eller aldrig uppdaterar här. Kanske håller jag kvar det av sentimentala själ – mitt domännamn som jag haft i minst 22 år. Kommer knappt ihåg när jag skapade det. Men i slutet på 90-talet var det nog.

Nåja, kände att det är hög tid att uppdatera status på operationen av förlossningsskadan.

För er som inte känner till storyn så kan jag dra en summering. För några år sedan beslutade jag mig för att söka mig till vården för att få hjälp med den ansträngningsinkontinens som jag haft under många år. Som aktiv motionär på många sätt både vad gäller löpning, skidåkning och annat så har det genom åren varit något som ständigt gjort sig påmind. Man har fått tänka till både en och två gånger. Vissa stunder på månaden är det värre än andra.

En förkylning har kunnat vara rena helvetet om man hostar utan förvarning och måste knipa igen allt man kan för att det inte ska läcka. Eller en nysning. En isfläck som gör att man halkar till men framför allt löpning.

Detta har man genom åren vant sig vid och tänkt att det nog hör till när man har fött barn. Och det har också varit något som man inte pratat så ofta om vid fikaborden. Man har dock då och då fått höra att man får räkna med lite sådana här symptom när man fått barn.

Efter Linus förlossning sa de att ”allt ser fint ut – det är bara några ytliga stygn”. Knipövningarna på efterkontrollen fick godkänt. 15 år senare väntar jag Arvid och vid den förlossningen behövde inget sys. Återigen såg allt fint ut och knipet var där.

När jag sedan för drygt tre år sedan sökte vård för att jag ville sätta in ett sånt där nät för att minska risken att det skulle läcka vid ansträngning så visade det sig vid kontroll att det inte alls såg bra ut.

Läkaren såg direkt att jag hade en förlossningsskada som jag hade gått med ända sedan Linus föddes. Det är en muskel som har gått helt av och hur mycket jag än försöker så har jag inget knip alls. Hon sa att ett nät inte löser några problem då jag inte har en hel muskulatur.

Detta kom så klart som en chock. Och sedan har man blivit uppmärksammad om hur jäkla vanligt det här är. Var och varannan har en skada. Jag tycker det är skrämmande att man inte gör grundligare undersökningar efter förlossningen. Att man inte kontrollerar så att allt invärtes är okej. Att man inte bara gör en yttre inspektion utan att man även kollar muskulaturen.

Det blev bestämt att jag skulle genomgå en operation, då kom en pandemi emellan och sköt upp det. Två och ett halv år gick och man var ständigt stand by.. Visste inte när en kallelse skulle komma. I oktober började det bli dags igen. Jag fick lämna blodprov med besked att operation kunde bli inom de kommande två månaderna. Dagarna gick, månaderna likaså. Man visste inte om en kallelse skulle dimpa ner med kort varsel. Kunde jag anmäla mig till de tävlingar jag tänkt köra. Kunde jag åka iväg på tjänsteresan.

En ständig väntan och ovisshet.

Men nu har jag ett datum. Nu är det nära. Min semester skulle starta 11 juli i år. Men jag kommer istället att inleda sommarledigheten med en sjukskrivning som startar nu på torsdag. För då är det dags för operation av den 24 år gamla förlossningsskadan. 07:00 ska jag infinna mig på Piteå sjukhus för ingreppet som ska göras under lokalbedövning.

Känns skönt att få det gjort äntligen men jag ser inte fram emot värken efteråt och framför allt inte till att inte kunna göra någonting den första tiden. Snacka om mental prövning för en som är van att hålla igång. Jag har inte varit sjukskriven på många många år.

I den bästa av världar så kommer det en uppdatering här efteråt hur det har gått! Jag ska försöka att inte låta det gå ytterligare något år innan det kommer något nytt här. 🙂

Relaterade inlägg