Jag har i flera år sagt att jag någon gång ska skriva en bok om livet i fjällvärlden. En bok som ska skildra hur livet var för mina äldre släktingar. Beundransvärda människor som mormor som var en varm människa med stort hjärta.
Hennes livshistoria är speciell. Hon hjälpte flyktingar undan kriget i Norge, hon tog hand om fosterbarn som hamnat snett i livet från Stockholm. Hon växte upp mitt ute i ”ingenstans”. Hon var 16 år första gången hon åkte hemifrån. Hon blev känd som en stor turistvärdinna som satte avtryck i många turisters hjärtan. Det finns så mycket att berätta. Som liten satt jag ofta i mormors sjukhussäng och lyssnade på hennes berättelser från förr. Jag önskar att jag hade skrivit ner dom. Hon är en hjälte för mig.
Hennes pappa Frans var även han en beundransvärd människa. Som nygift gav han sig ut i ödemarken för att bygga upp deras hem. Stock för stock timrade han på stugan som kom att bli deras hem i många år. Frans blev änkeman och ensam med alla barnen när frun gick bort. När fjällstationen i Vuoggatjålme annonserades ut tog han med sig barnen och vandrade över fjället från Riebnes. Han hade en sund syn på livet. Han blev 97 år (om jag inte minns helt fel). En krutfarbror.
Någon gång i framtiden kommer jag, nej, SKA jag skriva ner deras och andras livshistorier på papper.
Trots att din mamma var en liten flicka på bilden, så ser jag väldigt stora likheter mellan er.
Ja det tycker jag absolut du ska göra! Läste i förra nummret av Amelia om hur man går tillväga att skriva en bok och massa pepp. Funderar själv på att göra det om Thilda, jag har faktiskt smyg börjat 😉