Mars 2003Ikväll dansar ett otroligt norrsken på himmelen. Det var härligt att stå ute och andas frisk luft samtidigt som man njöt av det kraftfulla skådespel som utspelades sig.
Den här helgen har varit lång och känslosam. I fredags hade vi mammas begravning. Den var jättefin och det kändes skönt efteråt. Det var blå himmel och strålande sol under fredagen. Fåglarna kvittrade för glatta livet. Det gav en skön stämning. Kyrkan var fylld av blombuketter. Det kändes så härligt att få uppleva hur många människor som mamma verkligen har berört under sin livstid. Det var så många som visade sin uppskattning. Många känslor kom när kvinnan som stod för sången sjöng bland annat Sailing och Bro över mörka vatten.
Efter gravsättningen så samlades vi för att hålla en minnesstund. Där kom prästen fram med ett paket till mig. Jag såg ut som ett frågetecken då prästen påtalade att det inte hörde till vanligheten att man delar ut paket vid sådana här tillställningar. Med vissa rysningar i kroppen öppnade jag paketet och fann ett vykort, en vit psalmbok med mitt namn i guld på samt ett litet häfte till Linus. På vykortet läste jag att mamma hade beställt den här psalmboken till min konfirmation och att den inte hade hunnit komma till den dagen, och att det aldrig hade blivit av att mamma och kvinnan som skickat boken hade träffats under åren. Det är som man brukar säga bättre sent än aldrig. Aldrig har en psalmbok fått så stort värde som denna. Inte för att jag kommer att sitta och sjunga eller så. Men det värmer i hjärtat att bara hålla i den.
Det känns som om vardagen sakta håller på att återuppbyggas igen. Fast stundtals så känns den rätt så kaotisk. Jag kan komma på mig själv att sitta och tänka på hur overkligt allt känns. Jag brukade alltid förr när jag hade lite att göra eller om jag mådde dåligt ringa till mamma och prata av mig. Spontant höll jag på att göra som alltid förra veckan. Jag greppade telefonen för att sedan lägga tillbaka den. Satt en stund och konstaterade att jag aldrig mer kan ringa till henne om jag mår dåligt eller om jag har tråkigt. Jag vet att det kommer att ta sin tid innan allt kommer att smälta in i en. Man måste igenom en mängd olika faser. Alla årstider, högtidsdagar med mera.
Jag vill passa på att tacka Er alla som stöttat mig under den här tiden genom blommor, telefonsamtal, sms, brev, kort och email. Tack snälla ni för Ert stöd.
Onsdag 030326 18:11
> Grattis K* på födelsedagen! Hoppas att du har haft en kanonfin dag. <
Jissus vad våren har kommit fort hit till oss i Norrbotten. Snön tinar för fullt och på många ställen så har skoterföret upphört helt. Det är lite oroväckande eftersom många näringsidkare här i norr är beroende av snön för turismen. Påsken är en storvecka när det gäller turism och fritidsliv. Många människor vallfärdar till fjällen för att köra skoter och fiska. Och om det milda vädret och tinandet fortsätter så kan det bli problem i år eftersom påsken är så sen.
Själv tycker jag det är härligt att det tinar. Den enda nackdelen just nu är att det är grusigt, lerigt och blött inne efter hundar och barn. Linus hinner bara vara ute en kort stund innan han är dyngsur. Det positiva är att det rinner till vatten i brunnen nu. Den sinade helt och hållet samma lördag som vi åkte upp till fjälls. Jag hann precis duscha innan det tog slut.
I kväll ska jag gräva i garderoberna efter lämpliga kläder till begravningen. Jag hoppas att Linus fortfarande kan ha sin vita skjorta och svarta väst, annars så får jag hitta på något annat. Själv kommer jag att ha ett par svarta byxor och något lämpligt till. Vad jag har hört så kommer det att bli rejält med folk på begravningen.
Det blir ett kortare inlägg i dag. Ska dyka in i garderoben och rota lite grann. :-)
Söndag 030323 22:08
Det har varit en lång vecka med många känslor. Förra lördagen åkte vi hem till fjällen. I vanliga fall brukar jag vara fylld av glädje de gånger jag får åka hem, eftersom jag inte är hemma så ofta. Men inte den här gången. Redan på morgonen vaknade jag med en stor knut i magen, en enorm orokänsla. I bilen fylldes jag av en sån inre rädsla för att komma hem, eftersom jag då skulle få möta en ensam pappa utan mamma vid sin sida.
När vi väl kom fram och stannade bredvid huset var jag tvungen att ta ett djupt andetag innan jag kunde gå in. Reaktionen blev inte som jag hade väntat, det gick mycket bättre. Jag gick fram till pappa och kramade om honom. Jag tittade mig runt omkring i det hus som numera var fylld till bredden av stora blombuketter. Var jag än tittade fanns mammas saker. Hennes jacka, skor, handväska osv. Det kändes precis som om hon bara hade gått ut för att senare komma tillbaka.
När jag sedan kröp ner under täcket i mitt gamla barndomsrum, fylldes jag av en sån tomhet och saknad. Nu hade jag äntligen kommit hem, men ingen mamma fanns där.
Under veckan har jag haft fullt upp med att ordna med en massa fakturor som mamma brukade ansvara för. Har även sagt upp ett flertal av hennes prenumerationer, träffat prästen och beslutat vilka psalmer som ska sjungas samt framfört egna önskemål kring begravningen.
Det har gått bra att vara hemma. Vissa stunder har det känts tungt och man har bara velat vakna upp ur det som känns som en evig mardröm. Andra stunder har det känts skönt att vara omgiven av nära och en massa stamgäster.
Innan vi åkte hemåt igen på fredag var vi i kapellet och fick se på mamma. Något som jag personligen hade gruvat mig för. Jag både ville och inte ville se henne. Men en inre röst sa åt mig att jag banne mig skulle se henne, för annars skulle jag komma att ångra mig. Det var en liten Elin som sakta gick sist in i kapellet. Det var så vackert och stämningsfullt. Pulsen steg i takt med att jag närmade mig den öppna kistan. En kista som var sagolik vacker och oskuldsfull. Det tog flera minuter innan jag vågade titta upp mot kistan där jag stod och höll fast mig i en bänk.
Min första reaktion var att det var en docka. Tårarna brände i i ögonen på mig. Där låg min mamma. Hon var så fin där hon låg. Det var så skönt att återigen få se henne och att man fick se hur rogivande och djupt hon sov. Nu var det definitivt att hon verkligen inte finns längre. Vi (jag, min bror och pappa) satt bredvid hennes kista en lång stund. Vi la ner tio röda rosor i hennes famn och tog farväl av henne en efter en innan vi lämnade henne och kapellet.
Man tar en dag i taget och försöker acceptera och bearbeta hennes bortgång. Vissa stunder känns det lite bättre andra stunder känns det tungt.
Jag vill passa på att tacka LiS för den underbara blombukett som jag fick denna vecka. Den var så fin och hennes ord var så värmande. Nedan ser ni en del av buketten som består av vita liljor och rosa rosor. (dålig bildkvalité)
Nu ska jag krypa ner under täcket så jag orkar stiga upp i morgon bitti!
Torsdag 030314 00:01
Jag har både positiva och tragiska händelser att berätta om. Jag börjar med det positiva. I dag har Sveriges Radio varit här och intervjuvat mig. Det kommer att sändas på P1 nästa Torsdag kl 11:00 i programmet Tendens. Det ska handla om dagböcker på nätet. Det vette tusan om man törs höra på det själv. *ler* Jag vet ju hur hemskt det låter när jag har spelat in på karaoken. ;-) Det var i allafall roligt och det känns som en ljuspunkt i en numera kaotisk tillvaro.
Bara en kort stund efter att jag hade skrivit måndagens inlägg i dagboken fick jag ett besked som kom att skaka om hela min tillvaro. Min mamma hade gått bort. Jag ville inte höra, jag ville inte tro det. Mina ben vek sig och det kändes som om jag ville springa långt, långt bort. Det kunde ju inte vara sant. Hon har ju inte varit sjuk. Varför står sambon och ljuger för mig? Dessvärre var det sant. Hon finns inte längre. Hon somnade in utan någon förvarning. Man vet inte dödsorsaken ännu. Jag grät mig till sömns och fick till slut sova ca tre timmar.
Trots det fruktansvärda som har inträffat så har jag valt att fullfölja denna arbetsvecka, eftersom vi har ett stort kundevenemang som vi har laddat upp för. Det låter kanske hemskt men det har gått bra. Jag arbetar eftermiddagar och kvällarna. Det är ganska intensivt så det hjälper mig att skingra tankarna. Jag biter ihop och bearbetar sorgen och saknaden inom mig. Jag vet att jag kommer att brista när vi kommer upp till pappa. För då blir det definitivt att hon inte längre finns.
Det tåras i ögonen på mig. När jag blundar ser jag mamma framför mig. Jag minns alla våra underbara stunder tillsammans. Vi hade en fin mor och dotter relation. Jag kunde prata med henne om allt mellan himmel och jord. På den senaste tiden har jag haft så fullt upp så jag har inte pratat så mycket med henne. Det ångrar jag nu. Om jag bara fick prata med henne en sista gång. Jag skulle vilja tala om för henne hur mycket hon har betytt för mig. Hon läste alltid min dagbok och lämnade många små värmande och ibland småtokiga inlägg i gästboken.
Känslorna går inte att beskriva. Jag är både ledsen och arg. Frågan varför, har florerat så många gånger. Men den får inget svar.
Uppdateringarna kommer att bli få den närmaste veckan, i och med att vi kommer att åka hem till fjälls. Men jag kommer att kämpa på och ta en dag i taget.
Måndag 030310 22:11
Man hinner knappt blinka så susar dagarna förbi. Idag har vi förberett en hel del på jobbet inför veckans evenemang. I dessa förberedelser ingick det att handla mat och andra behövligheter. I en affär släpade jag och kollegan runt på två enorma berg till kundvagnar. Vi hade det rätt så roligt när vi irrade runt mellan hyllorna i jakten på det vi behövde. Det blir en rätt så hektisk vecka den här veckan, så det kan bli lite glest mellan uppdateringarna. *som om det inte redan är det*
I morse var det ingen trevlig syn som mötte en när man tittade ut. Snön yrde runt som ett mega stort myrornas krig. Vägen var snötäckt och moddig. Bilen gjorde som i visan "en slank han dit osv.." Som tur var så drog ovädret förbi ganska fort. Innan eftermiddagen var slut så sken solen igen.
Linus somnade som en stock i kväll. Något som jag tror att jag också kommer att göra. Tv:n står på här bredvid mig och det är Hannah just nu. Hennes gäst för kvällen är Victoria Silvstedt. Mina åsikter om henne håller jag för mig själv. Hon är en väldigt speciell människa. Borde ta och kyla ner sig lite grann. *huga*
Det blir kort inlägg ikväll. Ska hoppa i säng. Natti natt!
Torsdag 030306 18:20
I dag har det varit en dag med flera positiva inslag. Det första inslaget kom med posten. Det var nämligen ett brev från Vägverket. I höstas skrev jag tillsammans med min gode vän en skrivelse till vv för att belysa en olycksdrabbad och trafikfarlig korsning (den som undertecknad själv krockade i), samt gav förslag till åtgärder. Det ena förslaget var en cirkulationsplats för att dämpa hastigheterna som i sin tur leder till färre olyckor. Det andra förslaget var att sänka hastigheten genom korsningen.
Jag trodde inte att jag skulle få någon respons på det brevet, eftersom det oftast brukar hamna på hög eller i sopkorgen när det gäller högre beslutande instanser. Men så var inte fallet nu. Jag fick nämligen ett yttrande från vv där dom tackar för brevet och dom håller med om att en "rondell" skulle öka säkerheten. Just den korsningen ansvarar länstyrelsen för när det gäller nya trafiksäkerhetsåtgärder. Dvs de har en budget som fördelas på prioriterade åtgärder varje år. Dessvärre så var vårt förslag inte bland de högst prioriterade.
Men förslaget om en sänkning av hastigheten gick igenom. Länstyrelsen beslutade att sänka hastigheten från 70 km/h till 50 km/h. *YES* Det känns bra att kunna vara med och påverka lite grann. :-)
Andra positiva inslaget kom nu mot kvällssidan. Det började negativt. I vår by eller rättare sagt ovanför så är det mycket trafik av reaplan (JAS). För en tid sedan var det ett flertal plan som lågsniffade ovanför gården upprepade gånger. Detta ledde till att jag i ilska ringde till Norrbottens Flygflotilj *felstavat* och pratade då med en som tar emot klagomål. Han satte ut en "prick" över mitt område på byn för att ingen mer lågflygning skulle ske.
I eftermiddags då jag var ute och mockade kom ett reaplan helt utan förvarning lågsniffade ovanför taknockeln. Ljudet var enormt och jag sprang ut på gården för att se om hästen var kvar i hagen. Det var hon tack och lov. Var inte så stressad som jag trodde hon skulle vara. Själv hade jag hjärtat bakom öronen och kippade efter andan. Vilken enorm kroppslig reaktion jag fick. Snacka om att skrämma slag på folk. Hade jag haft pacemaker så hade den förmodligen flippat ut. Jag sprang in och ringde till samma karl på F21 för att höra om det var fler plan på G i samma höjd. Det var det inte, och han blev lite upprörd över att detta plan inte hade noterat den tidigare ditsatta pricken på kartan.
Nåväl, jag tänkte inte mer på det och inget mer plan kom. Så friden la sig åter på gården. Vid 17 tiden så ringer telefonen. Det var självaste piloten som körde planet som ringde från F21. Han ville be om ursäkt för att han hade flugit så lågt. Eftersom det var så mulet så hann inte han se byn och stiga innan det var för sent. Jag förklarade att ingen skada var skedd och att jag uppskattade att han ringde. Det har då aldrig tidigare hänt att berörd pilot ringer och ber om ursäkt.
Nu ska jag gå ner till Linus som sitter och hojtar att Fame Factory snart börjar.
Onsdag 030305 22:20
I eftermiddag har det varit trots utan dess like. Linus var sur och grinig när jag hämtade honom hos dagmamman. Han började "jäklas" först i bilen. Han på något sätt lyckades slita lös backspegeln från fästet. Och jag har ihärdigt försökt få fast den förb*de spegeln på knoppen igen, men tålamodet tog slut så jag gav upp. Så jag får köra med manuell backspegel handhållare.
Efter att ha varit hemma en stund så gick vi ut för att mocka. Väl ute så började han gorma och tjura över det ena och det andra. Det händer inte så ofta, men ibland så testar han gränser så som de allra flesta barn gör. Jag upplever det som om han försöker se hur långt han kan "styra" en. Som t.ex. - Jag har inga ben du måste bära mig. - Hämta spaden, jag orkar inte bära den osv, osv.
Han tjöt och levde rövare i närmare en timme, tills han till slut gav upp och insåg att man inte beter sig så som han gjorde.
När vi kom in slängde jag omkull mig i sängen med en hejdundrandes huvudvärk. Var trött som tusan redan innan han börjde gorma eftersom jag har varit hos sjukgymnasten idag. Dagens behandling tog rejält på krafterna.
Nu ska jag krypa ner under täcket och sova. Skulle kunna sova i ett dygn oavbrutet om jag bara fick.
Måndag 030303 18:15
Får snart börja kalla den här dagboken för veckobok. Dagarna bara susar förbi och man hinner knappt tänka. Vissa kvällar är jag rent ut sagt för trött för att få ner något av vikt och värde.
Men i kväll är jag på G. Har varit och klippt kalufsen i dag. Det var så skönt, om än man med smått skärrade ögon såg den ena långa hårslingan efter den andra dala ner på golvet. Nej, jag är inte helt kortklippt. Däremot så är håret något kortare, uppklippt och rejält urtunnat. Klippte även lugg den här gången. Så det känns lätt och skönt nu på huvudet. :-)
Linus följde med till frissan. Han var som ett ljus, märkte knappt att jag hade med mig honom. *kors i taket* Han roade sig med några leksaker och läste i tidningen han hade med sig.
Ikväll var jag lat då jag gjorde maten. Kände ingen lust att stå länge vid spisen, så jag öppnade en köttsoppa på burk och värmde den. Linus är heltokig i den soppan.
Helgen har varit lugn och avslappnande. Förutom i går kväll då jag var ute med Rayonett utan handskar i 10 minusgrader. Det började kännas obehagligt i händerna och när jag tittade efter fick jag se två ringfingrar som liknande prinskorvar. Det gick inte att röra på ringarna, eftersom fingrarna var så svullna. *Aouch*
Det råder full aktivitet i hjärnkontoret under nätterna. Har drömt den ena mardrömmen efter den andra den senaste tiden. Allt från terroister till att jag blir nerdrogad. Och jag minns dom in i minsta detalj. Det är lite otäckt, att vakna upp och inte veta om det man drömt är sant eller inte.